PearlsHealth

 

När jag var liten minns jag att jag tänkte "vad häftit sen när jag får bli moster" och jag såg mig själv vara gammal och vuxen när den dagen kommer (för när man var 10 så trodde man att man var gammal och vuxen när man nådde 20 årsåldern). 

 

Min fina syster Sara väntade Elmer ännu i Oktober när jag höll på att packa mina väskor och resa till USA i 3 månader. Jag minns hur otroligt nervös alla var, "månne nu babyn kommer före du reser iväg". Men mest av alla så var det nog JAG som oroade mig för att jag inte skulle hinna se lilla E före jag åkte. Jag var så rädd att jag skulle missa honom, och därmed inte se Elmer före han var 3 månader. Förstås ville jag också vara där för Sara. 

 

Tur som det var så föddes Elmer 4 dagar före jag reste iväg. Minns ennu den dagen sååå bra. Jag och mamma hade precis parkerat vid kokkola sjukhus när vi får ett meddelande "Nu är han här!". Jag tror vi grät och skratta lite om vartannat. Så underbart var det. Mäktig känsla att lilla E nu fanns, i denna värld. 

 

Jag minns första gången jag såg E (det var några timmar efter han föddes), känslan när vi gick in i Sara, Tonys och E's familjerum.. Ett sånt lugn i hela rummet, och där ligger han då. En så otroligt fin varelse, så stillsam, så fin , och då slog det mig " nu är jag moster".

 

Kände sån kärlek för Elmer första gången jag fick hålla i honom i min famn. Det kändes så nervöst och läskigt på samma gång för han var så liten och skör och jag var ju rädd jag skulle skada honom eller göra något fel. 

 

Har alltid känt mig bekväm med småbarn, eftersom jag har vikarierat mycket på dagis och annars också tycker jag barn är så härliga. Men spädbarn och små babysar har jag aldrig känt mig bekväm med för jag har just varit så rädd att göra något fel. Det finns ju så mycket att tänka på med babysar. Och jag trodde inte jag skulle känna mig bekväm och säker med en liten baby före den dagen när jag har mitt eget barn. 

 

Men med Elmer har jag sakta men säkert börja känna mig lugn och säker. Såg ju han första gången när han var 1-4 dagar och nästa gång när han var 3 månader. Och jag var rädd att när jag var borta så länge så skulle jag missat min chans att få ett "bra band" med Elmer och han skulle inte känna sig trygg med mig ( jaa så tänkte jag). Men baby bootcampen vi hade här ( Saras man, Tony, var sjuk. Så Elmer och Sara kom hit och bodde 5 dagar) så gav mig verkligen tid att lära känna lill killen, och se hur Sara tar hand om honom 24/7 (INSPIRERANDE! mammor är fantastiska, speciellt min syster!). Otroligt att se hur min syster har gått från att vara bara min syster, till att nu också har blivit Mamma. Det tog en stund för mig att få in det i huvudet, att jaa-a hon ÄR mamma nu. Men nu behöver jag bara se henne med Elmer, och det finns liksom inga frågetecken eller oklarheter mera. Sara är en helt fantastisk mamma, och ger så mycket Kärlek till Elmer så han kommer att leva på denna kärlek hela livet. Grymt hur mycket någon kan älska en så liten människa (på samma sätt vår mamma har varit mot oss hela livet) Jag inspireras verkligen varje dag av henne, hon har så många järn i spisen, men inte så många så att järnen skulle lida av det, nepp! Hon tar hand om varje del i livet med samma energiska glädje och iver. Och lyckas "manage" allt och alla runt omkring henne. Det är min syster Sara det.  (Vill ni följa mer av hennes liv med Elmer just nu så hittar ni henne på hennes underbart skrivna blogg,SaraRasmus.com)

 

Det känns så fint, och otroligt viktigt att få vara MOSTER. En uppgift jag inte trodde skulle kännas så här... Jaa, VIKTIG. Nu går det bara en dag och så vill jag se Elmer igen. Man blir ju lite smått beroende kan jag erkänna....  Men värre beroenden skulle man kunna lida av. 

 

För er alla Mosters-to-be, det är enormt vackert att få vara moster/faster, en uppgift för livet! #feelingblessed#thankful

 

 Kram/ AnnaPearl 💕